Mitt röstkort ligger förmodligen i papperskorgen
Irene har varit utan en fast adress i flera år. På Stadsmissionens kreativa verkstad hittar hon ett lugn i sitt kaotiska liv och får utlopp för sin energi och sin kärlek till färg. Här finns alltid någon som lyssnar och Irene har mycket att säga. Men hennes samhällsengagemang riskerar att tappas bort. Irene är en borttappad röst.
— Myndigheterna har krånglat till det för mig. De har inte accepterat den adress jag angett. Jag vet inte var min röstsedel hamnar, i papperskorgen kanske, säger hon.
Hon har flyttat runt mycket, är ständigt på språng. En funktionsnedsättning orsakad av en skada har gjort det svårt för henne att vara en del av samhället. Hos Stadsmissionen trivs hon och känner sig inkluderad. Hos myndigheterna blir hon ofta placerad i ett fack där hon inte känner att hon hör hemma.
— Det är många olika människor som blir bostadslösa. Jag är inte kriminell, jag har aldrig varit knarkare, men jag hamnade i den miljön, säger Irene.
Socialtjänsten har hon varit i kontakt med flera gånger utan att kunna få den hjälp och det stöd hon behöver. Hon upplever att hon har hamnat i kläm och blivit erbjuden boendelösningar som inte alls fungerar för henne.
— Om jag har haft problem med boende, och kommer från problematiskt boende – varför sätter då socialen mig i områden där det redan finns problem och jag frestas att hamna i problem igen? Då har man redan dömt mig till att falla tillbaka i samma problem, säger Irene och skakar på huvudet.
Hur ska jag få rösta?
När valet kommer på tal blir Irene ivrig. Hon har många åsikter. Hon vill förändra föräldrabalken så att föräldrar inte har makt över sitt barn hela livet. Hon vill att samhället förebygger all typ av våld, och har många tankar om hur socialtjänsten och andra myndigheter kan förändras för att stötta människor i hemlöshet.
Irene har ingen aning om hur hon ska få sin röst hörd i valet, och känner att hon är en borttappad röst.
Jag kallar mig Irene, jag är hemlös. Och ganska identitetslös kan man säga. Som inte hittat någon plats i samhället. Som inte heller riktigt förstår hur jag hamnade här.
Den som saknar ett fast boende har ofta svårare att få tillgång till viktig samhällsinformation. Att hålla sig uppdaterad, läsa partiernas valprogram och höra på debatter känns som en omöjlighet för Irene. Hon vet inte vart hon ska vända sig till för att få ta del av den informationen och upplever inte heller att partiernas representanter gör några försök att nå de som befinner sig utanför samhället.
— Demokrati för mig handlar om inkludering av människor. Men jag hör röster som vill exkludera människor. Då undrar jag varför alla inte får vara med? Jag förstår inte, säger hon.
