”Staten kan inte bara strunta i människor”

Det finns människor som lagligen befinner sig i Sverige – men de har inte rätt till bidrag och de får inte arbeta. Detta är ett allvarligt systemfel, skriver frivilligorganisationer och Svenska kyrkan.

Allt fler människor lever idag i stor utsatthet i Sverige. Vi undertecknande organisationer utgör delar av samhällets yttersta skyddsnät. Vi larmar nu om ett allvarligt systemfel. I vårt dagliga arbete möter vi människor, inklusive barnfamiljer, som inte har mat för dagen och som lever i strukturell hemlöshet. Problemet är att lagstiftningen glappar, aktörer pekar på varandra och människor faller emellan i revorna som uppstår.

År 2016 ändrades bestämmelser i Lagen om mottagande av asylsökande, LMA. Ändringen innebar att vuxna personer utan barn, som får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, förlorar sin rätt till ekonomiskt stöd för grundläggande behov och tak över huvudet från Migrationsverket. Regeringen har nyligen beslutat att konsekvenserna av 2016 års förändringar av reglerna bör utvärderas.

Ett tydligt exempel på konsekvenserna av beslutet år 2016, som idag är särskilt akut, är afghaner som flytt till Sverige men fått avslag på sin asylansökan. Just nu utvisas ingen till Afghanistan, eftersom det anses för farligt och för osäkert. Det betyder inte att de som nu väntar i Sverige utan att kunna åka någonstans, automatiskt får tillbaka sitt stöd för mat för dagen och tak över huvudet. De finns alltså lagligen kvar i Sverige, men har ingen rätt att arbeta här och får heller inte andra möjligheter till försörjning. Många är de som i praktiken inte får sina grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda. Risken att bli utnyttjad i en så utsatt situation är överhängande.

I och med att rätten till stöd från Migrationsverket förändrades år 2016 kvarstår för många att vända sig till kommunen. Kommunerna har möjlighet att bistå med nödbistånd men vi ser nu stora skillnader i kommunernas bedömningar och vi ser hur flera kommuner blir mer restriktiva och ger avslag även när det handlar om barnfamiljer i nöd. Beslut riskerar att bli godtyckliga och de mest sårbara är de som drabbas hårdast av systemets brister.

Att regelverket är svårtolkat och att aktörer pekar på varandra ska inte drabba människor i så utsatta situationer. Konsekvensen av detta systemfel blev särskilt tydligt under pandemin när situationen för människor i utsatthet förvärrades. Antalet människor som sökte hjälp hos oss ökade drastiskt, först av dem som befann sig utanför systemet, till exempel personer som släpptes ut från förvar utan rätt till mat och tak över huvudet när de heller inte kunde utvisas. Men sedan började även barnfamiljer som inte heller klarade att överleva på den lilla inkomst eller det bidrag de fick utbetalat att söka sig till oss i mycket högre utsträckning.
Trots att vi behövt förstärka vårt humanitära arbete räcker vi inte till. I mötet med personer som söker sig till oss för stöd har vi ibland inte längre några alternativ att erbjuda än stöd för stunden. Några av oss ger också juridisk rådgivning men vi står allt oftare handfallna inför systemet.

Att vi, frivilligorganisationer och kyrkor, gör vad vi kan för att erbjuda hjälp kan inte frånta staten dess skyldighet att erbjuda stöd. Sverige har ratificerat flera olika internationella konventioner och åtaganden som vi har ett ansvar att leva upp till, däribland Barnkonventionen som nu även ingår i den svenska lagen. Med det följer ett ansvar för människor som befinner sig här.

Regeringen behöver:

• snarast lösa systemfelet och täppa igen glappet mellan socialtjänstslagstiftning och lagen om mottagande av asylsökande.
• tillsätta en utredning utöver den översyn av socialtjänstlagstiftningen som redan genomförts för att även se över det ekonomiska biståndet.
• säkerställa att tillämpningen av socialtjänstlagen blir mer enhetlig så att alla kommuners bedömningar gällande både försörjningsstöd och nödbistånd lever upp till kommunens yttersta ansvar för människors sociala trygghet.
• akut agera för att hantera den nu mycket svåra situationen för de som inte kan återvända till sina ursprungsländer såsom Afghanistan. Särskilt ur ett barnperspektiv krävs mat och tak över huvudet exempelvis genom riktat stöd till kommuner och civilsamhället.

Helén Ottosson Lovén generalsekreterare, Svenska kyrkan, Helena Thybell, generalsekreterare, Rädda Barnen, Jonas Wihlstrandgeneralsekreterare, Sveriges stadsmissioner, Martin Ärnlövgeneralsekreterare, Svenska Röda Korset, Mårten Löfberggeneralsekreterare, Asylrättscentrum