Långsiktig lösning för ensamkommande
Coronapandemin och den ekonomiska krisen i dess spår har påverkat oss alla. De ensamkommande barn som kom till Sverige kring 2015 och som efter artonårsdagen fått uppehållstillstånd för gymnasiestudier är en av de grupper som drabbats särskilt hårt.
De här ungdomarna har i flera år levt under enorm press – först i en utdragen och osäker asylprocess och sedan med tillfälliga uppehållstillstånd kopplat till studiekrav. Mot alla odds, med otrygga boendeförhållanden, social utsatthet och en utbredd psykisk ohälsa har ungdomarna studerat, fått vänner och vissa har även blivit en del av familjer.
För den som tar studenten gäller det nu att inom sex månader få en anställning om minst två år. Det är svårt för vem som helst. Den ökande arbetslösheten i pandemins spår har avsevärt försämrat möjligheterna att etablera sig på arbetsmarknaden – inte minst för att möjligheten till praktik inom många sektorer begränsats. För dessa ungdomar betyder arbetslösheten att de efter mer än fem år kommer att utvisas från Sverige till sina ursprungsländer. För många betyder det Afghanistan, ett av de länder i världen som EU:s asylbyrå (EASO) klassar som dödligast för civila.
Vi undertecknande organisationer arbetar med de här ungdomarna i hundratals verksamheter runtom i Sverige. När gymnasielagen kom ställde framförallt Sveriges kommuner och civilsamhälle om för att stötta med studieplatser, boende och grundläggande trygghet. När sedan pandemin bröt ut behövdes ytterligare stöd och vi växlade upp. De här ungdomarna vill arbeta och bidra till samhället. Sveriges Kommuner och Regioner har återkommande lyft att kommunerna gjort en investering i de här ungdomarnas utbildning och att ”detta arbete har bedrivits med antagandet att den kompetens som ungdomarna erhåller kan tillvaratas av samhället.” Man lyfter också att ”ser vi på framtida kompetensförsörjning behöver vi dessa ungdomar och deras kompetens, inte minst inom offentlig sektor”.
Gång på gång har dessa ungdomar drabbats av omständigheter utanför deras kontroll: långa handläggningstider, framhastade och osäkra medicinska ålderbedömningar, ändrade riktlinjer och lagar. Nu har förutsättningarna förändrats igen: en pandemi och efterföljande ekonomisk kris som i stor utsträckning drabbat de branscher där många ungdomar får sitt första jobb.
Ansvaret ligger på regeringen och övriga riksdagspartier att vidta åtgärder för att hitta en långvarig lösning för dessa ungdomar. Till dags dato har regeringen presenterat 16 ändringsbudgetar för att hantera coronapandemin. Många principer som tycktes heliga har fått böjas i detta extrema läge. I oktober 2020 presenterade regeringen äntligen några lättnader även för de här ungdomarna. Bland annat ett något lägre krav på anställningens längd och form samt förlängd tid att hitta en anställning. Den första delen av förslagen har redan fallit genom ett utskottsinitiativ i riksdagen. De begränsade lättnader som nu återstår behöver få majoritetens stöd. Ytterligare åtgärder kommer att behövas och de kommer att behöva gälla så tidigt som möjligt. Att inte ge dessa ungdomar en rimlig möjlighet att få använda den utbildning de fått här för att ge tillbaka till samhället är inte bara humanitärt orimligt utan också en förlust för Sverige.
Helene Ottosson, generalsekreterare Svenska kyrkan, Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen, Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, Sanna Detlefsen, vice ordförande Sveriges Stadsmissioner
