Svenskt flyktingmottagande ”Humanitära skäl kan stoppa orimliga beslut”

Regeringens tilläggsförslag kring humanitära skäl i migrationslagen är nödvändiga för att lagen inte ska få orimliga konsekvenser. Det skriver debattörer från ett antal organisationer.

I sommar löper den nuvarande tillfälliga utlänningslagen ut och Sverige kommer att få en ny migrationslagstiftning. Inom kort kommer den nya lagen att läggas fram och nu debatteras både förslagen från migrationskommittén, där samtliga riksdagspartier har ingått, och ett antal tilläggsförslag från regeringen. Oavsett vilken kombination av dessa förslag som läggs så kommer den nya permanenta lagstiftningen att bli mycket restriktiv jämfört med den ordinarie utlänningslagen. Den nya lagen kommer bland annat att innebära korta, tidsbegränsade uppehållstillstånd markant under genomsnittet i EU. Det blir också betydligt svårare för den som är på flykt att få permanent uppehållstillstånd och att återförenas med sina barn och partner. Vi är kritiska till flera av förslagen mot bakgrund av den erfarenhet vi har av att i årtionden arbetat för och med människor på flykt, asylsökande och andra migranter.

De senaste månaderna har det pågått en intensiv diskussion kring utformningen av det som brukar kallas humanitära skäl (eller synnerligen/särskilt ömmande omständigheter) och det ligger i dagsläget olika förslag på bordet. Uppehållstillstånd av humanitära skäl är en säkerhetsventil för att människor som inte har asylskäl i undantagsfall ska ha möjlighet att stanna i Sverige i fall där det vore orimligt att de utvisas. Det kan handla om mycket svårt sjuka eller traumatiserade barn och vuxna, människor som utsatts för övergrepp eller som spenderat en majoritet av sin barndom i Sverige. 2014, det vill säga innan den tillfälliga lagens begränsningar infördes, motsvarade de som fick uppehållstillstånd av humanitära skäl ungefär 2,5 procent av samtliga avgjorda asylärenden det året.

Det är komplicerat att sätta sig in i skillnaden mellan de förslag som nu diskuteras men för enskilda människor är de livsavgörande. I de tilläggsförslag som lagts fram av regeringen föreslås barns möjlighet till uppehållstillstånd av humanitära skäl återgå till den formulering som gällde innan juli 2016 (det vill säga att uppehållstillstånd ska ges om det finns särskilt ömmande omständigheter). I debatten framförs att detta vore för generöst. Ur ett barnrättsligt perspektiv anser vi att en sådan återgång är mycket viktig, särskilt mot bakgrund att lagen ändrades 2014 just med hänsyn till att andra skrivningar ansågs ge alltför orimliga konsekvenser och att barnrättsperspektivet behövde förtydligas. För perspektiv vill vi ge ett exempel på en person som av domstol inte ansågs omfattas av den grunden. Det gäller ett barn på strax över tio år och en pappa som ska utvisas till ett land i Mellanöstern. Barnet har varit här sedan hen var några veckor gammal, mamman är avliden. I princip hela barnets övriga släkt finns i Sverige. Omständigheterna i det här barnets ärende bedömes alltså inte vara särskilt ömmande.

När det gäller en utökad möjlighet att få uppehållstillstånd på humanitära skäl för vuxna – vilket är ett tilläggsförslag från regeringen- så måste det förstås mot bakgrund av den övriga migrationslagstiftningen. Utgår vi ifrån de förslag som ligger kommer Sverige permanent att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd som ny norm (Sverige har sedan 2016 tillfälligt infört tidsbegränsade uppehållstillstånd). Tillstånden blir bland de kortaste i EU och krav på bland annat språk, försörjning och samhällskunskap föreslås införas för att få permanent uppehållstillstånd. Det är en stor omställning och i den omställningen kommer oundvikligen människor att komma i kläm. Tre grupper som redan drabbas under den nuvarande tillfälliga lagen och där omfattningen riskerar att öka om förslaget från den migrationspolitiska kommittén genomförs utan komplettering

Barn som kommit hit genom familjeåterförening eftersom deras föräldrar har uppehållstillstånd i Sverige. Vi ser redan fall i våra verksamheter där de här ungdomarna utvisas efter sin artonårsdag trots att övriga familjen har rätt att stanna kvar i landet. Det kan alltså handla om personer som tillbringat flera formativa år under sin uppväxt i Sverige.
Barn som kommit hit utan vårdnadshavare och som fått asyl i Sverige. De kan leva i Sverige under många år med tidsbegränsade tillstånd men när de fyller 18 år kan det göras nya bedömningar om möjligheten att utvisa dem enbart på den grunden att de är vuxna i lagens mening.
Barn som får tidsbegränsade uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa uppehållstillstånd är dock bara 13 månader och därför kommer det att komma fall där man efter flera år i Sverige utvisas efter artonårsdagen eftersom det krävs tyngre vägande humanitära skäl för vuxna att få uppehållstillstånd.

Även om tonläget i den politiska debatten kring migration har förflyttats de senaste åren är vi förvånade över att just den här grunden och de här människorna har blivit en politisk vattendelare. Lagändringar för att underlätta för människor att få uppehållstillstånd på just humanitära skäl har tidigare införts av regeringar både till vänster och till höger. De här fallen brukar också engagera människor oavsett partifärg eftersom besluten är så livsavgörenade och ofta uppfattas som så uppenbart orimliga. Ett återkommande exempel som brukar väcka engagemang och synas i media är barn som skiljs från skolkamrater och sammanhang efter kanske ett årtionde i Sverige – det är just dessa barn som nu berörs.

Vi organisationer som arbetar med människor på flykt, asylsökande och andra migranter i hundratals verksamheter runtom i Sverige anser att regeringens tilläggsförslag kring humanitära skäl – både för barn och vuxna – är nödvändiga för att lagstiftningen inte ska få orimliga humanitära konsekvenser. Att det finns fungerande säkerhetsmekanismer för att undvika uppenbart orimliga beslut är viktigt både för de barn och vuxna som berörs men också för att bevara tilltron till myndigheter, domstolar och samhället i stort. Det är även en förutsättning för att den nya lagstiftningen ska bli långsiktigt hållbar.

Martin Ärnlöv, generalsekreterare för Svenska Röda Korset, Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige, Helén Ottosson Lovén, generalsekreterare Svenska kyrkan, Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen, Erica Molin, generalsekreterare Asylrättscentrum, Michael Williams, viceordförande i FARR, Anna Johansson, tf. generalsekreterare Amnesty Sverige, Tomas Lindroos, ordförande Sveriges Stadsmissioner, Björn Cedersjö, tf generalsekreterare Sveriges kristna råd, Dr. George Joseph, generalsekreterare Caritas Sverige, Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL, Vera Carlbaum-Wrennmark, förbundsordförande Röda Korsets Ungdomsförbund, Jêran Rostam, förbundsordförande RFSL Ungdom, John Stauffer, chefsjurist Civil Rights Defenders