Fattigdomsrapporten 2024
”Jag hade ingen aning om att det var så svårt att få hjälp”
Allt fler människor i ekonomisk utsatthet kommer idag till Stadsmissionen för mat. En majoritet av dem som kommer har försörjningsstöd eller olika ersättningar, som inte räcker att leva på. Andra som kommer får ingen hjälp alls av samhället, trots att de har rätt till det. Det innebär ett stort lidande för människor, stora kostnader för samhället och riskerar att minska förtroendet för vårt välfärdssamhälle.
Fattigdomsrapporten 2024 visar att myndigheternas oförmåga att stötta människor i utsatthet handlar om brister i tillgänglighet, bemötande och kommunikation. Forskningen pekar på höjda trösklar hos kommunernas socialtjänster för att få bifall på ansökan om ekonomiskt bistånd. Det kan vara en delförklaring på de senaste årens minskning av ekonomiskt bistånd. Bristande rättssäkerhet i handläggningen bidrar ytterligare. För den som får försörjningsstöd ger det inte heller den skäliga levnadsnivå som socialtjänstlagen föreskriver.
Samhällsdebatten idag präglas av att människor i utsatthet misstänkliggörs. Vår rapport väcker oro för att myndigheter lägger resurser på att motarbeta fattiga människor snarare än deras ekonomiska problem.
Det yttersta svenska skyddsnätet har idag stora brister som behöver åtgärdas, för att inte svika människor i utsatta livssituationer. Därför behöver riksnormen för försörjningsstöd höjas och säkras så att den följer med i den allmänna standardutvecklingen. Kommunernas socialtjänst behöver samordna sina insatser med Försäkringskassa och Arbetsförmedlingen på den hjälpsökandes uppdrag. Genom rätt hjälp i tid minskar både lidandet för människor i utsatta livssituationer och samhällskostnaderna. Dessutom ökar tilliten till vårt svenska välfärdssamhälle – ett samhälle som då finns där för människor i kris.
Jonas Wihlstrand
Generalsekreterare, Sveriges Stadsmissioner
Hör människor berätta om hur det svenska skyddsnätet har svikit dem
Madelen Blomberg
Det var flera gånger som jag bröt ihop och kände att jag struntar i det här, jag orkar inte, jag klarar inte av det här.
Madelen Blomberg och hennes sambo arbetade tillsammans för ett svenskt företag som planerade att etablera sig i Spanien. Under deras tid Spanien föddes deras första barn. När de väntade sitt andra barn bestämde de sig för att flytta tillbaka till Sverige.
Vad de inte hade förutsett var att det skulle dröja hela sex månader innan Madelen fick tillgång till föräldrapenningen. Under den tiden räckte pengarna inte till, eftersom sambons lön var låg och han hade svårt att hitta ett heltidsarbete.
Detta ledde till att Madelen tvingades ansöka om försörjningsstöd, en process som visade sig vara betydligt mer utmanande än hon hade förväntat sig.
Klas Detrumf
Det känns som att du ska gå ner så långt för att få hjälp. Och det skulle vara trevligare att få hjälpen medan man fortfarande kanske har i alla fall näsan över vattenytan.
Klas Detrumf har arbetat som rörmokare, men efter en arbetsskada blev han sjukskriven och förlorade så småningom sitt jobb. Arbete hade varit ett sätt för honom att bearbeta tidigare traumatiska upplevelser, och när han förlorade det föll han in i en djup kris med självmordstankar.
Trots sin utsatta situation dröjde beslutet från Försäkringskassan, och Klas nekades ekonomiskt stöd från socialtjänsten. Till slut blev han hemlös.
Denise Baziruwiha
De bara sitter där och beslutar, de lyssnar inte på vad man säger.
Denise Baziruwiha är undersköterska och ensamstående mamma till tre barn, varav två fortfarande bor hemma. Efter många år inom hemtjänsten utvecklade hon svår artros som orsakade konstant smärta i leder och muskler, vilket ledde till flera operationer. Denise blev heltidssjukskriven, men trots hennes tillstånd ansåg Försäkringskassan att hon borde återgå till arbete.
