Ensamhet är en social fattigdom

Självvald ensamhet är en lyx. Att få rå om sig själv och ha egentid. För dem som är ofrivilligt ensamma blir det istället en isolering som kan leda till både fysiskt och psykisk ohälsa.

– Jag tänker att ensamhet är idag ett modernt stigma, att man skäms över att vara ensam. Det är så laddat med skam att vara ensam. Vi ska vara så attraktiva och med i ropet överallt. Ensamhet när den är självvald, när man har egentid för att reflektera för sig själv – det är en lyx, men för dem som alltid är ensamma är det ingen lyx när det inte är självvalt längre,” säger Lotta Fransson.

Lotta är diakon och arbetar på Mötesplats S:t Johanneskyrkan. Dagligen möter hon människor som lever i en ovald ensamhet och i enskilda samtal får hon ta del av berättelser och tankar kopplat till ensamheten.

– Idag vi ska vara på sociala medier och visa upp barn, barnbarn, mat man lagar, att man tränar. Våra liv har blivit ganska offentliga och den som inte är med blir ännu mer utanför. Det är inte så lätt,” säger Lotta.

Jobbig frågor

Förr fanns fler enklare mötesplatser. Grannar möttes på gården och drack en kopp kaffe, men de som är ensamma idag har svårt att hitta arenor att gå till. Visst finns det studiecirklar, kurser och offentliga sammanhang att ta sig till, men med det kommer ofta frågorna.

– Vad gör du annars, har du barn och familj, vad gör du på fritiden? De här frågorna är jättevanliga och vi ställer dem kanske utan att tänka på det. Jag är i kontakt med personer som undviker sociala sammanhang för att de inte orkar med att få de här frågorna för de vill inte berätta hur ensamma de är. De vet inte hur de ska kunna träffa andra människor utan att få de här frågorna. För vi ställer dem hela tiden. Hela tiden, säger Lotta.

Rädslan eller kanske skammen inför frågorna leder till att ensamma människor blir ännu mer isolerade. De upplever ingen möjlighet att bryta ensamheten och det påverkar både den fysiska och psykiska hälsan i längden.

Hur ensamheten uppstår kan se olika ut

Det kan ske efter en skilsmässa eller en förlorad anställning. En del har en liten släkt och efter dödsfall finns ingen kvar. Det kan vara ett dumt bråk där en förlorar de vänner som fanns kvar. Kanske var det glest redan från början och plötsligt är det tomt.

– En stor del av det sociala kanske har funnits via arbetet och det har fungerat och räckt till, men så blir man långtidssjuk eller arbetslös och då finns inte den enda sociala mötesplatsen kvar. Som långtidssjuk eller arbetslös har man heller inte ekonomi att kunna göra saker tillsammans med andra, säger Lotta. Och fortsätter, där tänker jag att vi på Göteborgs Stadsmission och Mötesplats S:t Johanneskyrkan fyller en funktion. Vi erbjuder en mötesplats för människor där de inte behöver vara så rädda för att få de där frågorna. Det är ingen som frågar ut någon annan första gången den kommer hit. Man får inte de frågorna här, säger hon.

Mötesplats S:t Johanneskyrkan

Till Mötesplats S:t Johanneskyrkan går det bra att bara dyka upp. Ta en kopp kaffe, slå sig ned i en kyrkbänk eller kanske stå i brödkön utan att prata med någon och märka att det kanske är ok.

– Vi vet ju inte det riktigt med dem som står i brödkön. Den som delar ut bröden pratar lite och lär känna dem som står i kön. Det kan vara människor i kön som aldrig möter någon annan än den som delar ut brödet. En del av dem kommer aldrig in i kyrkan, säger hon.

Ensamheten är något som urholkar samhället i de dolda. Det är inget som blir rubriker. Men sakta något som tar ifrån människor deras egenvärde. När man inte har ett val så blir ensamheten som en fattigdom. En social fattigdom som lamslår människor lika mycket som den ekonomiska fattigdomen

Lotta Fransson diakon, Mötesplats S:t Johanneskyrkan

Lotta beskriver hur ensamheten förlamar människor. Att skammen är det som hindrar en från att bryta ensamheten. I S:t Johanneskyrkan erbjuds besökarna att delta i olika aktiviteter. Bland annat finns det möjlighet att promenera tillsammans, spela och sjunga i grupp och att måla eller pyssla. Det finns också olika samtalsgrupper.

– Vi har bland annat ’Livsviktiga samtal’ som är en öppen samtalsgrupp där man kan komma när man vill. Det är enkla teman såsom ’städning bäst eller pest’ och ’det godaste och äckligaste jag ätit’. Alla kan känna att de har något att säga om detta. Det blir väldigt roligt, säger hon.

Bland fikaborden i S:t Johanneskyrkan kan oväntade vänskaper uppstå. Människor som har saknat ett sammanhang och en gemenskap hittar det här tillsammans med andra gäster. De fikar tillsammans och diskuterar. Den som kommer ensam kanske sätter sig i ett hörn, men plötsligt har den börjat prata med någon och tystnaden bryts.

– Vi vet inte i vilken utsträckning som vänskaperna bär utanför S:t Johanneskyrkan, men det är ändå så att det finns människor som saknar en när man inte kommer. En gäst sa efter studiebesök som jag haft ’Du glömmer ju att säga att det är viktigt att ha någonstans där man är någon, säger Lotta.

Det behövs fler platser

Inom Göteborgs Stadsmission bedrivs både socialt och diakonalt arbete. Skillnaden mellan dessa är att socialt arbete handlar om att lösa problem, men i diakonin är det lika viktigt att skapa gemenskap som att lösa problem. Om en människa får en gemenskap att vara i så kan det lösa andra problem. Helt enkelt för att man mår bättre av att ha andra människor omkring sig.

– Det behövs kanske fler sådana här ställen. Med låg tröskel och en hög, bred dörr. En gemenskap där man bara kan vara. Det kan få vara en frizon för människor där man slipper alla de där artighetsfrågorna kring familj och sysselsättning. Ensamheten är något som urholkar samhället i de dolda. Det är inget som blir rubriker. Men sakta något som tar ifrån människor deras egenvärde. När man inte har ett val så blir ensamheten som en fattigdom. En social fattigdom som lamslår människor lika mycket som den ekonomiska fattigdomen, säger Lotta Fransson.

Stöd Göteborgs Stadsmission arbete

Ge stöd