PostkodLotteriet på besök på Källan

Wafaa Rahbi, Källan

Wafaa Rahbi, socialpedagog på Källan,
visar verksamheten för Marie och Karin från PostkodLotteriet.

På Källan – Fisksätra Råd och Stödcenter i Fisksätra möts man av människor med mångkulturell bakgrund. Många är papperslösa och lever gömda i ett mycket segregerat Stockholm. Karin Timm-Östlund och Marie Olsson från PostkodLotteriet besökte Källan för att få en inblick i en av de verksamheter som PostkodLotteriet stödjer genom Riksföreningen Sveriges Stadsmissioner.

På Källan i Fisksätra hjälper man bland annat människor med invandrarbakgrund att orientera sig i det svenska samhället. Källan är ett samarbete mellan Stockholms Stadsmission, Svenska kyrkan i Nacka församling, Muslimernas förening i Nacka och St Konrads katolska församling. I Fisksätra bor drygt 7000 personer, med över 60 olika nationaliteter. Många är arbetslösa och har svårt att komma in i det svenska samhället, många lever också gömda eftersom de inte får uppehållstillstånd.

- Ett stort antal av dem vi möter lever gömda. Har de fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd så måste de lämna landet eller gömma sig i fyra år, innan de kan ansöka på nytt. De här personerna är jätterädda för att återvända till sina hemäander, förklarar Pernilla Landin, socionom och diakon på Källan.

Många i Fisksätra lever mycket segregerat – de håller sig till Fisksätra och lever och verkar endast i sin egen kultur. Källan blir då ett mycket viktigt steg in i det svenska samhället, en brobyggare mellan människorna och t ex myndigheter och skola. Mycket av arbetet på Källan handlar just om att bygga relationer och skapa förtroende och tillit. Därefter kan man arbeta med att visa personerna in i det svenska samhället.

- En ung kvinna från Kongo har varit här på Källan en hel del och efter ett tag har hon nu börjat öppna sig och berättar för oss om sitt liv i Kongo, om maktmissbruket och våldtäkterna hon har utsatts för. Hon lever gömd och har inget annat än hemska minnen att återvända till i Kongo, berättar Pernilla.

Många av dem som besöker Källan är rädda för myndigheter och polis. De har en mycket negativ erfarenhet av polis, militär och stat från sitt hemland och tror att det fungerar på samma sätt i Sverige.

- Man kan inte bara ta bort den känslan av rädsla som de här personerna har. Den är djupt rotad, säger Wafaa Rahbi, socialpedagog på Källan.

Genom skola och kompisar blir barnen mer integrerade än sina föräldrar. Föräldrarna upplever ett helt nytt land med ny kultur, nya lagar och ett nytt statligt system.

- Föräldrarna behöver hjälp med hur myndigheter fungerar i det svenska samhället, vilka rättigheter och skyldigheter man har och vilka lagar som råder i Sverige, förklarar Wafaa.

- Det är många unga mammor med små barn. Det de här tjejerna kan och vet handlar ofta om hur man flyr från polis och militär, hur man gömmer sig för våldet, hur man fixar mat för dagen och hur man skaffar medicin till sina barn.

På Källan har man bland annat undervisning i svenska, föräldragrupper för både mammor och pappor i samarbete med kommunens familjecentral och aktiviteter för barn som lever i gömda familjer. Man arbetar också med ensamkommande flyktingungdomar, en växande grupp som behöver Källans stöd.

Framtidsdrömmar
Karin från PostkodLotteriet undrar vad Källans deltagare har för drömmar och hur de ser på framtiden.

- De vi möter har ofta stora framtidsdrömmar och vill uppleva en känsla av ”Jag kan göra någonting själv!”. Många vill starta eget inom skrädderi och städning. En hel del av de ensamkommande flyktingungdomar vi möter drömmer om att bli läkare, berättar Pernilla.

Men ibland motverkas deras drömmar av ett inflexibelt regelsystem. Pernilla fortsätter att berätta om en 16-årig kille som kom ensam till Sverige. Han stötte direkt på problem – skulle han gå i gymnasiet kunde han endast få studiemedel och den summan räcker inte till ett självhushåll. Rekommendationen från Socialtjänsten var att han skulle hoppa av gymnasiet och börja jobba. Men hur lätt är det att få jobb när man precis kommit till Sverige och inte kan språket? Och tänk om just hans dröm var att studera vidare och bli läkare?